Kommentar till Statens medicinsk-etiska råds yttrande om sen selektiv fosterreduktion
Den 21 november kom ett yttrande från Statens medicinsk-etiska råd gällande sen selektiv fosterreduktion. De framhåller att detta rör sig om ytterst få fall, ca 5-10 per år, och att den etiska och juridiska komplexiteten i dessa är svår.
“Sen selektiv fosterreducering är ett ingrepp vid flerbörd där livet avslutas på ett skadat foster efter vecka 18 i graviditeten. Den fråga som har ställts till rådet är om det är godtagbart att skjuta på en fosterreduktion till vecka 26-32, om en skada på ett av fostren upptäcks efter vecka 16-18.”
Vi kommer att referera till dessa små individer som “barn”, eftersom de enligt svensk lag definieras som sådana i de graviditetsveckor som avses.
Vi i Livsvals styrelse motsätter oss "reduktion” oberoende av när under graviditeten det sker, eftersom det inte kan vara rätt att medvetet avsluta livet på en oskyldig individ. I yttrandet har man som utgångspunkt att fostrets skyddsvärde ökar gradvis under graviditetens gång - vi menar att människovärdet är konstant och okränkbart ända från tillblivelsen. När vi läser om de metoder som används ställer vi oss också frågande till om detta verkligen skulle vara sista utvägen? Har man uttömt alla andra möjligheter i de fall som nämns innan man föreslår dessa metoder för att avliva barnet? Det finns studier som visar på fördelarna för föräldrar att faktiskt bära fram ett sjukt barn i stället. Vi förespråkar alternativa tillvägagångssätt för att kunna stötta de familjer som har hamnat i situationer av svår etisk komplexitet och där stort lidande troligtvis föreligger vilken väg man än väljer att gå. Vi anser inte att en “reduktion” löser situationens komplexitet utan snarare riskerar att tillföra ytterligare trauma. Det framkommer inte av de tre exempel som beskrivs i yttrandet att det verkligen rör sig om fall där man utan tvekan kan konstatera att liv skulle stå mot liv. Vem kan gå i god för detta? Vi efterfrågar perinatal palliativ vård, extra övervakning under graviditetens gång, särskild vård vid födseln och stöd till familjen under tiden och efteråt.
Ett av Smers kriterier för att ingreppet skulle kunna ske är att det rör sig om allvarliga skador på barnet. Detta öppnar upp för ytterligare förflyttning ner längs det sluttande planet. Likt vad vi sett i abortlagstiftningens utveckling kommer det troligtvis leda till att allt fler skäl vägs in i beslutet, något som det resoneras kring redan i yttrandet. Vi motsätter oss också att vi som lösning på att försöka minska lidande i en komplex situation selekterar bort de allra sjukaste och svagaste bland oss. Lidande av det här slaget lindras inte genom att ta livet av någon, utan genom omsorg gentemot barnet och föräldrarna - omsorg som grundar sig i kärlek och medmänsklighet. En onaturlig död är aldrig en positiv erfarenhet - en naturlig död kan för all del vara lindrande. Vi förespråkar en vård där vi låter människor dö i lugn och ro.
Smer skriver i början av sitt yttrande att det är deras uppdrag att ur ett övergripande samhällsperspektiv analysera de medicinsk-etiska frågor som uppstår i hälso- och sjukvården och i den medicinska forskningen. Vi menar att man helt bortser från de fysiska och psykiska konsekvenser som följer av vår generella samhällssyn att abort och fosterreduktion är en problemfri lösning. Detta baserar vi på vårt dagliga arbete i Livsval, i “bakvattnet” av den offentliga debatten, där vi möter kvinnor som genomgått abort, och även kvinnor som blivit oplanerat gravida och där möjligheten till abort blir en orsak till, och ett medel för, ytterligare press. Lidandet är stort men det pratas inte om det i det offentliga rummet, trots att många säger sig stå på kvinnornas sida i dessa frågor. Har Smer tagit hänsyn till det lidande man orsakar för det oskyldiga barnet som utsätts för ingreppet på grund av sin svaghet? Har man vägt in det lidande en kvinna får utstå när hon erbjuds att besluta om detta? Hennes familj? Det framgår inte av yttrandet vart barnet tar vägen efter att man avlivat det, men vi förutsätter att det blir kvar i livmodern tillsammans med sin levande tvilling tills det är dags för honom eller henne att födas. Vi undrar förstås också vad vetskapen om ingreppet gör med det överlevande barnet.
Alltså - mer forskning kring och initiativ till hur vi stöttar de familjer som hamnat i denna situation behövs så att de under respektfulla former kan få hjälp att ta sig igenom den utan att de svagaste ibland oss får sätta livet till. Vi kan inte ställa oss bakom Smers yttrande utan anser att de slår in på en väg där det ofödda barnets människovärde på osäkra grunder ytterligare försvagas.
Comentários