Abortgränsen räddade mitt liv

För att ge kontext till mitt liv behöver jag spola tillbaka tiden 102 år.

Min gammelmormors mamma var gravid utanför äktenskapet med min gammelmormor och fick reda på att mannen hon väntade barn med hade både familj och var gift. Hon gick ned i en sjö för att dränka sig. En okänd man hoppade i och drog upp henne. Min gammelmormor adopterades senare av en kristen kantor. På en annan plats vid en annan tid, fick min gammelmorfar i sitt uppdrag inom militären, order om att rensa upp efter två stridspiloter som omkommit i en flygolycka. I deras rum fanns brevväxlingar de hade haft med varsin kvinna. Min gammelmorfar och hans kollega delar breven slumpmässigt mellan sig för att kunna meddela kvinnorna vad som har hänt. På andra sidan av min gammelmorfars brevväxling finns min gammelmormor. Den brevväxlingen slutar med att de träffas och senare gifter sig. De får min mormor och ytterligare 2 barn.

Min mormor träffar senare min biologiska morfar, och de får min mamma. Min biologiska morfar är alkoholist, han våldtar och slår min mormor och försöker vid ett par tillfällen köra ihjäl min mormor och min mamma. Mormor lyckas till slut fly med min mamma och träffar senare mitt livs största förebild, efter Jesus, som jag kallar min “riktiga” morfar. Han blev den man som höll upp och höll ihop vår familj. Han skapade den trygghet jag alltid kunde fly till och i deras hem växte jag på olika sätt upp.

Någon gång under min mammas sena tonår började hon missbruka droger. På en efterfest träffar hon min pappa, och även han missbrukar droger. Under dessa omständigheter träffades de och under deras fortsatta relation och destruktiva levende och aktiva missbruk blev jag till. De brukar alla möjliga substanser innan och under hela graviditeten. Vid ett tillfälle under graviditeten önskar min pappa att jag aborteras, men mamma vägrar. Vid ett senare tillfälle önskar min mamma att jag ska aborteras och min pappa vägrar istället. Kort därefter inföll abortlagens gräns som hindrade deras möjlighet att fullfölja aborten. Efter en lång och utdragen förlossning där man i slutändan fick använda en sugpropp för att få ut mig, föddes jag föddes drogpåverkad och fick spendera mina första dagar i kuvös

I vuxen ålder frågade jag nån gång en av mina föräldrar:

-När började ni bruka igen när ni kom hem efter förlossningen? 

-Så fort vi kom hem, var svaret.

När jag var sex månader gammal, hämtade min mormor och riktiga morfar mig i deras knarkarkvart. Där låg det fyllda askkoppar utspridda, det var som en dimma i hela lägenheten med tobak och hasch-rök, det låg tomma ölburkar överallt och mitt ibland detta låg jag. Mina föräldrar var för stunden inte

kapabla att ta hand om ett litet barn. Min mormor har återberättat att när man tog i mig så ryggade jag tillbaka, jag stelnade och spände hela kroppen. Jag gjorde inga speciella bebisljud och tittade mest bara storögt omkring mig. Jag log inte. Mormor bara grät och tyckte det var så hemskt. Varpå de tog med mig hem. De första nätterna, låg jag i spjälsängen brevid mormor och jag vaknade varje natt med ansiktet nedåt i kudden och snyftade tyst. Mormor har också bertättat hur hon en av dessa nätterna lyfte upp mig och la mig på sitt bröst, varpå jag brast och bara grät och grät. Mormor bara kramade mig om och om igen. Kanske var det första gången någon hörde mig och gav mig tröst. Kanske var det också första gången i mitt hittills korta liv som jag fick uppleva villkorslös kärlek, närhet och känslan av att vara trygg i någons famn. Hemska omständigheter, helt klart.

Men det var bara början på min historia – inte slutet, som tur var.

I augusti 2026 är jag 38 år gammal. Jag är gift och har en trygg familj. Jag är både anställd säljare, egenföretagare och har varit aktiv i kyrkan i många år efter att jag i vuxen ålder kom till tro på Gud genom att ha kommit till insikt om min synd och behov av räddning och förlåtelse.Jag har kunnat låta delar av mitt eget förflutna bli en drivkraft till att hjälpa andra. Under många år har jag bland annat varit kontaktperson, jourhem och arbetat på andra sätt med barn och ungdomar som själva befunnit sig i svåra och utsatta situationer.

Den lilla sex månader gamla pojken som låg tyst i en knarkarkvart, som ryggade tillbaka vid beröring och knappt visste hur det kändes att vara trygg, kunde naturligtvis inte veta något om det liv som låg framför honom. Ingen av oss kan se en annan människas framtid.

Men mitt människovärde låg aldrig i vad jag en dag skulle åstadkomma. Min rätt till liv uppstod inte när mina omständigheter blev bättre, när jag fick en trygg familj, började hjälpa andra eller blev en fungerande vuxen. Mitt värde som människa och min rätt till liv var desamma genom allt – från det ögonblick då min pappas spermie befruktade min mammas ägg. Jag behövde inte bevisa att mitt liv skulle bli värdefullt.

Mitt liv hade ett värde redan innan någon visste vad det skulle bli av det.

Vid befruktningen uppstod inte bara en samling celler, utan en ny biologisk individ med en egen och unik genetisk identitet. I samma ögonblick som min pappas spermie förenades med min mammas ägg bildades mitt kompletta och mänskligt DNA – en genetisk kod som aldrig tidigare funnits och aldrig kommer att upprepas. Mitt biologiska kön, min blodgrupp och den genetiska grunden för bland annat min ögonfärg, hudfärg, hårfärg och otaliga andra egenskaper fanns redan där. Det som sedan följde under graviditeten var inte att jag blev någon annan, utan att jag växte, utvecklades och mognade.

Det är därför jag menar att mitt människovärde aldrig har varit beroende av mina föräldrars livssituation, deras missbruk, min hälsa, min önskvärdhet eller om någon ansåg att jag borde få leva. Mina omständigheter var tragiska, men de förändrade aldrig vem jag var. 

Jag var samma människa i livmoderns första cellstadium som den nyfödda pojken på neonatalavdelningen, som barnet, tonåringen och den vuxne man som skriver dessa ord idag. Det enda som förändrades var mitt utvecklingsstadium – inte mitt människovärde.

Därför är jag Pro-Life

Att kräva rätt till abort framför ansvar är att kräva rätten att avsluta ett mänskligt liv, skapat till Guds avbild. Hela framtida generationer och släktlinjer avslutas och klipps av helt. 

Vi har hela generationer som idag längtar och skriker efter, kräver, samt demonstrerar för att få släcka unikt mänskligt liv. Det är till och med dem som kommer läsa det jag skriver och tänka, synd att han inte aborterades, som kanske till och med önskade att jag var död. 

För vad? 

För att jag, för att vi, tror på rätten till liv? 

För att vi tror att alla människor, oavsett föräldrar, omständigheter, diagnoser och sjukdomar, från befruktningsögonblicket har rättigheter som behöver skyddas, och för att vi tror på att stå upp för dem som inte har en röst. Men framför allt för att varje liv från befruktningsögonblicket är skapat till Guds avbild och därför är varje abort, ett avslutande av en helt unik individ som aldrig funnits och aldrig mer kommer att finnas.

Kosta vad det kosta vill, men jag kommer aldrig kunna vara tyst om detta faktum, på grunnd av att Jesus sa:

”Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."”

(Matteusevangeliet 25:45-46)

Till dig som själv har varit involverad i en abort, skulle jag vilja säga:

Kanske försvarade du beslutet då. Kanske förstod du först långt senare vad som faktiskt hade hänt. Kanske bär du idag på sorg, skuld eller skam över att ett liv som hade börjat släcktes. Jag vill inte förminska det. Jag tror att varje abort tar ett oskyldigt mänskligt liv. Jag hade tur, abortgränsen räddade mitt liv. Men jag önskar att någon annan hade stått upp för mig medan jag var ofödd och mitt liv var hotat. Just därför behöver jag också säga detta: Det finns förlåtelse. Det finns försoning. Det finns nåd.

Det kristna budskapet handlar inte om människor som lyckats leva utan allvarlig synd. Det handlar om syndare som jag och du som behöver en Frälsare. Jesus bar syndares skuld på korset, och den som kommer till honom i omvändelse och tro möts inte av en halv förlåtelse, utan av fullständig försoning med Gud.

"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus."— Romarbrevet 8:1

Du behöver därför inte göra abort till något gott för att kunna leva vidare med det som har hänt. Du behöver inte försvara det för att försvara dig själv. Du får kalla synd för synd och samtidigt upptäcka att Guds nåd är större än din synd.

Och därifrån kan vi också våga tala om ansvar. Om sexualitet. Om att våra handlingar får konsekvenser. Om mäns ansvar lika mycket som kvinnors. Om att hjälpa kvinnor som befinner sig i svåra graviditeter. Och framför allt om att skydda det mänskliga liv som redan har börjat.

Att säga att abort är synd innebär inte att säga att den som gjort abort är bortom Guds nåd. Det kristna budskapet är mycket större:

Det som har hänt kan inte göras ogjort. Men hos Jesus kan skuld förlåtas, skam brytas och ett nytt liv börja.

Kom till Jesus. Ta emot hans förlåtelse – och låt din historia bli en röst för de barn som ännu inte har någon egen.

/En syndares röst för de röstlösa

Soli Deo Gloria.